JAG ĂR REDO, DET ĂR DAGS…
Gud, jag sov sÄ bra men det Àr tack vare sömntabletterna. Dock gick det inte sÄ dÀr jÀtte bra de första timmarna dÄ Andreas hade sina snarkstunder men efter ett tag lyckades jag Àntligen somna. Jag drömde om mitt barndomshem, dÄ jag och mamma hade en diskussion. Det kan vara pga att jag pratade med min syster E i helgen, att de vÀckte upp lite tankar och kÀnslor.

Jag som liten
Iallafall, jag och mamma stod i köket. Jag nÀmnde nÄgonting om Jokkmokk, för att jag ville hÀlsa pÄ min syster E dÀr under en helg och mamma vart sÄ förbannad i min dröm och sa nÄgot (nu minns jag inte de exakta orden) men att det inte var aktuellt för hon ville inte att jag skulle umgÄs med henne. Jag minns att jag vaknade och pulsen var pÄ högvarv och jag kÀnde mig bÄde ledsen och arg. Drömmen tog över alla mina kÀnslor om hur jag kÀnde dÀr och dÄ. Det sjuka Àr att det faktiskt stÀmmer. Jag fick aldrig hÀlsa pÄ henne. Men jag tog chansen att hÀlsa pÄ nÀr jag hade praktik i Jokkmokk pÄ ett Àldreboende dÀr. Dock önskar jag att jag tog chanserna iallafall, vÄgade ta det steget. Men nej Àr nej.. sen rann allt ut i sanden och det var försent. Livet tog ut oss pÄ olika vÀgar och det gjorde ont, sÄ fruktansvÀrt ont. Jag önskar att jag var starkare och vÄgade mer. Men i nuet, sÄ vÄgar jag Àntligen bekÀnna saknaden jag har för mina syskon och vad de faktiskt betyder för mig. Och vad jag vill hÀr i livet.
Ja jag vet vad jag vill hÀr i livet och det Àr att komma mina syskon nÀrmare i livet. Livet Àr alldeles för kort, man kan bara inte sitta och vÀnta i all evighet. Vad fan ska man vÀnta pÄ, seriös? Jag önskar dock av hela mitt hjÀrta att det Àr ömsesidigt. En del av mig vet att det Àr det, av nÄgra iallafall, den andra delen Àr fortfarande vÀldigt osÀker och rÀdd för ett bestÀmt nej. Men det fÄr bÀra och brista.

Jag Àr redo. Det Àr dags!
/Blondina






