Gud, jag sov så bra men det är tack vare sömntabletterna. Dock gick det inte så där jätte bra de första timmarna då Andreas hade sina snarkstunder men efter ett tag lyckades jag äntligen somna. Jag drömde om mitt barndomshem, då jag och mamma hade en diskussion. Det kan vara pga att jag pratade med min syster E i helgen, att de väckte upp lite tankar och känslor.

Jag som liten

Iallafall, jag och mamma stod i köket. Jag nämnde någonting om Jokkmokk, för att jag ville hälsa på min syster E där under en helg och mamma vart så förbannad i min dröm och sa något (nu minns jag inte de exakta orden) men att det inte var aktuellt för hon ville inte att jag skulle umgås med henne. Jag minns att jag vaknade och pulsen var på högvarv och jag kände mig både ledsen och arg. Drömmen tog över alla mina känslor om hur jag kände där och då. Det sjuka är att det faktiskt stämmer. Jag fick aldrig hälsa på henne. Men jag tog chansen att hälsa på när jag hade praktik i Jokkmokk på ett äldreboende där. Dock önskar jag att jag tog chanserna iallafall, vågade ta det steget. Men nej är nej.. sen rann allt ut i sanden och det var försent. Livet tog ut oss på olika vägar och det gjorde ont, så fruktansvärt ont. Jag önskar att jag var starkare och vågade mer. Men i nuet, så vågar jag äntligen bekänna saknaden jag har för mina syskon och vad de faktiskt betyder för mig. Och vad jag vill här i livet.

Ja jag vet vad jag vill här i livet och det är att komma mina syskon närmare i livet. Livet är alldeles för kort, man kan bara inte sitta och vänta i all evighet. Vad fan ska man vänta på, seriös? Jag önskar dock av hela mitt hjärta att det är ömsesidigt. En del av mig vet att det är det, av några iallafall, den andra delen är fortfarande väldigt osäker och rädd för ett bestämt nej. Men det får bära och brista.

Jag är redo. Det är dags!

/Blondina

Frukosten fick bestå av juice och rostade mackor med leverpastej och smörgåsgurka. Sen blev det såklart kaffe efteråt. Två koppar dessutom. Jag måste bli bättre när det kommer till frukost.

Nåja, det lär bli en lugn dag då regnet har besökt Boden. Vad har ni för väder?

Måendet är bra, det är bara knät som aldrig blir bra men vad gör man? Bara acceptera läget, ta en dag i taget och kämpa på.

/Blondina

Det är riktigt kul att se att folk läser min blogg fastän jag inte har skrivit någonting på flera månader. Nu är det alltså folk från Stockholm, Gällivare, Boden och Lycksele (av alla ställen?!) 🤔 Ja och i USA också för den delen. Skumt, yes I know men kul ändå att folk föredrar att läsa om mig och mitt liv än att ta itu med sina egna kan jag tycka. Eller dom kanske läser för att de tycker om min blogg, vad vet jag. Aja, skit samma!

Läget då? Jovars, det går framåt. Knät är inte bra ännu vilket suger men vad kan man förvänta sig efter den smäll som det fick i augusti förra året? Kärleken? Det går super bra. För en gångs skull kan jag slappna av, jag mår bra och vi har riktigt roligt tillsammans. Vi skrattar och gråter tillsammans och vi kan prata med varandra om precis allting. Vi lagar mat tillsammans, vi kompromissar i hemmet. Måendet allmänt? Jag behöver inga sömntabletter längre för att få en god natts sömn, jag går heller inte på antidepressiva längre. Vännerna? Jo nog har jag många fina vänner kvar i mitt liv. De jag vet finns där när det verkligen gäller och dom jag litar på till 110%. Vissa har dragit sig undan efter vissa händelser (mina närmaste vet exakt vilka händelser) Och jag känner ingen större förlust där heller. När det kommer till dessa ”händelser” så är det är inget jag kommer att gå ut med här. Dels för att personen i fråga inte förtjänar den uppmärksamheten ifrån mig. Sen behövs inget nämnas heller för jag vet att karma löser resten sen. Jag har fått nog med drama. Jag backar hellre undan. Råttorna? Det mår jätte bra, så bra som de förtjänar utan drama, bråk och hemlöshet. De bor här hos oss och de får all den kärlek de behöver och förtjänar. Dock gick vi igenom en stor och jobbig förlust, Fia 🕊️ Vila i frid lilla gumman, vi saknar dig 💔

Aja, det var kortfattat om mitt liv för idag. Kanske bloggar mer senare. Eller så gör jag inte det. Den som lever får se. Jag mår bra iallafall och jag trivs med den jag har blivit och det liv jag har valt. Tycker det räcker så.

/Blondina