Ja nog har ni väl varit med om det också? När vuxna beter sig som barn? Jag har det, många gånger. Det har skett på flera arbetsplatser och mobbning, lögner, utfrysning och prat över huvudet har då uppstått. Man börjar då undra, är barn omogna då de mobbar? Är det mer acceptabelt än då vuxna mobbar? Är de då omogna eller bara osäkra på sig själva?

Tack vare detta så blev jag utbränd som ledde till att jag blev sjukskriven, jag jobbade även många dubbla/delade pass och många extra pass. Jag ville väl visa mobbarna att jag kunde jobbet lika bra som dom. Men tydligen var det inte bra nog.

Hur mycket ska man egentligen få stå ut med i vuxen ålder? Ska vi verkligen få gå igenom allt igen, det vi redan har upplevt som barn? Vad gör man åt såna som fortfarande spelar på sin osäkerhet genom att trycka ner andra? Hur mycket skit ska man ta, som vuxen? Och när slutar det här beteende? Finns det något slut? Hur? När?

Ja här har de inte funkat med sopsortering. Eller ja , det verkar inte ha funkat med någonting i vårat hyreshus över huvudtaget. Kartonger, sopor, kompost ja de har praktiskt taget legat överallt..

På gräsmattorna..utsmetat på asfalten.. ja och ni vet ju säkert hur måsar funkar eller hur? Och skator…De är ju såklart i soporna och gräver för alla orkar inte kasta in de i sophuset så de bara lämnar de på backen.

Detta är bara ett exempel på hur det brukar se ut här där vi bor

Hundbajs just utanför porten, fy fan så mysigt…

Kolla så vackert vi brukar ha det på våran gräsmatta..

Nåja, med vårat nya sophus kanske folk skärper sig. Ja, man kan ju iallafall hoppas. Jag invigde det idag, träffade bovärden och pratade en stund. De ska riva det gamla sophuset för det gör väl inte så mycket nytta där nu. Jag är så glad att de tog tag i det här. Nu får man hoppas att människan kan bete sig som en.. ja normal och vettig människa och lär sig att sopsortera.

Ibland måste man ladda om, starta om och blicka framåt. Jag behöver en ny start, ja då menar jag gällande allt. Inte bara bloggen, jag menar verkligen ALLT. Så många som fastnar i det förflutna medans jag försöker blicka framåt. Vem är man om man inte gör misstag? Är det inte misstagen som ska forma dig som person, till den du är idag?! Jag är i just det stadiet där jag bara lämnar allt i det förflutna för ska man vara helt ärlig, så är det väl ingen som mår bra av att älta, vara arg, ledsen, besviken för något som hände för längesedan?! Eller är det bara jag som tänker så?

Jag kan inte påpeka att jag är den perfekta, som ska sitta här och dömma och hålla föredrag MEN jag följer alltid min egen väg. Sen spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker. Vill folk fastna i det förflutna, dömma mig för det jag gjorde för 20 år sedan – well be my guest!

Men jag har valt att blicka framåt, andas och leva. Vad har du valt att göra med ditt liv?