Hallå på er!

Strax innan 17.00 (då jag skulle ha samtalsterapi via datorn) så ringde de ifrån KBT. De har äntligen fixat en tid åt mig nu på fredag förmiddag. Äntligen händer det något! Jag blev så glad och lättad, för äntligen så tar de mig på allvar. Jag har dock fått jaga upp en läkare från min gamla arbetsplats (som också jobbar extra på akuten) sen även en skötare på psykiatrin som jag är bekant med. Just för att fråga hur jag ska gå till väga för att få hjälp. Och för att någon ska börja ta mig och mitt mående på största allvar. Jag har verkligen kämpat som fan för att någon ska lyssna på mig, hjälpa mig och ta mig på allvar. Inte bara proppa mig full med antidepressiva tabletter. Att jag äntligen skulle få någon utomstående att prata med. Psykolog eller kurator, bara någon.

Nu kan jag andas ut för nu vet jag att jag får den hjälp jag behöver. Men ja, jag var så nära att bara tvivla på vården helt och hållet, smutskasta de helt för att de inte lyssnade på mig. Men jag har tydligen lite kämpar anda kvar och kanske det är så att jag vände mig till rätt person (denna läkare som brukar jobba på min gamla arbetsplats tidigare; S.S som jag kan förkorta hans namn på också)

 Fär allt jag vill, det är bara ha hjälp med mitt mående för är så less på att må så här dåligt. Jag behöver rensa ut mitt bagage lite så jag lättare kan blicka framåt. Få verktyg så jag kan funka ”normalt” utan att jag ska drabbas utav alla dessa mörka tankar som hjärnspöken, ångest, självmordstankar, självskadebeteende osv.

Samtalsterapin gick bra idag också. Jag behövde inte många minuter att prata, för jag visste exakt vad jag ville prata om. Alla fördomar folk har gällande psykisk ohälsa, där man blir kallad för dum i skallen, att man ska rycka upp sig  bla bla, you know the drill!

Det kändes som ett kort men väldigt givande samtal. Dock såna kommentarer får mig knappast att må sämre, jag tycker bara enbart synd om dessa människor.

Vi hörs senare 😘