Godmorgon på er alla! Jag hoppas att ni alla har sovit gott. Jag sov gott de sista timmarna innan sambons larm satte igång.. ja sen började även mitt larm. Men jag vaknade typ en halvtimme innan larmen började ringa, var liksom svårt att somna om denna sista halvtimme. Suck.. jag är typ död!

Idag har jag tid för KBT, äntligen. Klockan är nu 07.42 och jag har tid 08.15. Det ska bli så jävla skönt! Äntligen händer det något! Jag behöver verkligen packa upp allt från min ryggsäck för att sedan packa in det bättre i ryggsäcken. För all skit jag har varit med om, det går bara inte att rensa bort eller kasta bort. Allt jag har varit med om, har format mig till den jag är idag.

Nu har man gått ner med en massa disk, tömt diskmaskinen och sen fyllt den med ny disk. Sen körde jag igång tvättmaskinen.

”Otto” är i farten (min vidriga depression) sen med detta så kom all ångest också. Jag vet inte hur jag ska göra för att få bukt på den. Har försökt med olika övningar som jag fick av min samtalsterapeut via internet. Jag har försökt sysselsätta mig med olika sysslor (och visst, de fick mig att må bra en stund) Men sen var ångesten igång ännu mer.. jag orkar snart inge mer…

Hallå på er!

Strax innan 17.00 (då jag skulle ha samtalsterapi via datorn) så ringde de ifrån KBT. De har äntligen fixat en tid åt mig nu på fredag förmiddag. Äntligen händer det något! Jag blev så glad och lättad, för äntligen så tar de mig på allvar. Jag har dock fått jaga upp en läkare från min gamla arbetsplats (som också jobbar extra på akuten) sen även en skötare på psykiatrin som jag är bekant med. Just för att fråga hur jag ska gå till väga för att få hjälp. Och för att någon ska börja ta mig och mitt mående på största allvar. Jag har verkligen kämpat som fan för att någon ska lyssna på mig, hjälpa mig och ta mig på allvar. Inte bara proppa mig full med antidepressiva tabletter. Att jag äntligen skulle få någon utomstående att prata med. Psykolog eller kurator, bara någon.

Nu kan jag andas ut för nu vet jag att jag får den hjälp jag behöver. Men ja, jag var så nära att bara tvivla på vården helt och hållet, smutskasta de helt för att de inte lyssnade på mig. Men jag har tydligen lite kämpar anda kvar och kanske det är så att jag vände mig till rätt person (denna läkare som brukar jobba på min gamla arbetsplats tidigare; S.S som jag kan förkorta hans namn på också)

 Fär allt jag vill, det är bara ha hjälp med mitt mående för är så less på att må så här dåligt. Jag behöver rensa ut mitt bagage lite så jag lättare kan blicka framåt. Få verktyg så jag kan funka ”normalt” utan att jag ska drabbas utav alla dessa mörka tankar som hjärnspöken, ångest, självmordstankar, självskadebeteende osv.

Samtalsterapin gick bra idag också. Jag behövde inte många minuter att prata, för jag visste exakt vad jag ville prata om. Alla fördomar folk har gällande psykisk ohälsa, där man blir kallad för dum i skallen, att man ska rycka upp sig  bla bla, you know the drill!

Det kändes som ett kort men väldigt givande samtal. Dock såna kommentarer får mig knappast att må sämre, jag tycker bara enbart synd om dessa människor.

Vi hörs senare 😘

Ni kan säga att jag är dum i huvudet -”Be My Guest” Men då känner inte ni mig. Och ni förstår mig inte heller. Lyssna på vad jag säger istället. Jag är heller inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, om ni tror det – då känner ni inte mig på djupet. Ni förstår mig inte. Lyssna på vad jag säger till er istället.

Jag lider av psykisk ohälsa, PTSD och läkaren har många misstankar om att jag kan ha ADHD eller Borderline. Läs på om dessa diagnoser först innan ni kallar mig saker och påstår en massa om mig.

Nej jag är varken sur eller arg på er alla som kallar mig dum i huvudet eller där ni får för er en massa om att jag vill att ni ska tycka synd om mig. Så var aldrig tanken och min hjärna funkar inte riktigt så och jag är heller inte ute efter det.

Jag är den jag är, antingen får man acceptera att jag inte är som alla andra och att jag har mina sidor eller så får man helt enkelt gå.